Men, mitt i allt detta är det så tydligt, åter och återigen. Jag behöver Gud. Det som får mig till ro, som stillar mina tankar och stormen i mitt inre, är Gud. Alltid Gud.

Men så finns det spellistor som påminner om svettiga dansgolvsnätter, om balglädje, Stockholmssommar, inspark och tågluff. Det finns låtar som tar mig tillbaka till sprudlande allsång under champangegalopp, till salta väskustvindar och bästa sommargänget, som läker själens sår och kastar ljusa minnen över året som gick.

Året som gick var ett speciellt år. Jag skulle inte kalla det bra, men inte heller dåligt. Snarare ett år av känslor. En känslomässig bergochdal-bana på 365 dagar. Och därför är det ett rysligt svårt år att sammanfatta. För det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på alla idiotiska händelser som envist ville inträffa 2011. Det bränner fortfarande av bitterhet bakom ögonlocken när jag minns vecka två:s ångestdagar.

Men om inte annat har jag lärt mig rysligt mycket det här året. Om än kanske den hårda vägen. Jag har lärt mig att verkligheten inte är lika enkel som jag vill att den ska vara. Jag har lärt mig att mitt värde inte ligger i det jag presterar eller vad andra tycker om mig. Och jag har framförallt lärt mig att inte oroa mig över framtiden, att inte försöka ha kontroll över det jag inte kan kontrollera. Det som sker, det sker. Hur idiotiskt och fel det än kan kännas, så är det inte någon ide att bli bitter och älta det jag inte kan göra någonting åt. Istället får jag acceptera, förlåta om så behövs, borsta av mig sorgen och gå vidare.

Min förhoppning är att 2012 ska bli lite lugnare, mer av en kajakfärd runt Kungsholmen en solig sommardag med fina vänner och picknickrast vid Karlbergs slott. Och om jag har något nyårslöfte till mig själv inför 2012 är det att hålla fast vid det jag lärt mig i år, fokusera på det som är viktigt i livet och ta hand om mig själv och mitt hjärta. Varken mer eller mindre, enklare eller svårare.

2011

Och apropå Högglund så har jag uppdaterat dåligt här senaste veckan, tiden har helt enkelt inte funnits. Bland annat för att jag sände radio i tisdags för Uppsala Politices Studerandes alldeles egna och förträffliga program ”Sen Lunch med PK”. För att visa vår givmildhet såhär i juletid gav vi några väl valda partiledare varsin julklapp och först ut är just Kristdemokraternas omdiskuterade ledare. (Och givetvis är allt sagt/skrivet med väldigt mycket glimt i ögat.)

Göran Hägglund:

Den magiska spärren hägrar i fjärran,
likt stjärnan som leder till Betlehems stall.
Så knäpp dina händer och be nu till Herran,
att du även nästa val kan stå pall.

För väljarna sviker, partiet det gungar,
från Bryssel hörs kraxande olyckskorpar sjunga.
Så vad ska du få, till glädje och tröst,
om inte ”Sen Lunch med PK:s”… (röst)

Fredrik Reinfeldt:

Du har nästan allt man kan önska sig,
ett land att styra och en vrålsnygg tjej.
Men trots det känns världen lite bister,
tänk att inte vara lika populär som sin finansminister!

Att det hänger på håret det vet vi ju alla.
Och vi vill ju inte se väljarstödet falla.
Så med en mörkbrun hästsvans och av senaste stuk,
god jul Reinfeldt, här får du en… (peruk)

Annie Lööf:

En vågad entré i det finaste rummet,
tyvärr blev inte särskilt mycket vunnet.
Nobelfestens princesstårta med lisebergskaninstouch,
förlorade klänningarnas prestigefyllda match.

Att axla Maudans mantel kan inte vara lätt
och du prickar hittills väldigt långt ifrån rätt.
Om du ska lyckas locka tillbaka en enda modemedveten Centerpartist,
är det av största vikt att tomten ger dig en… (stylist)

Håkan Juholt:

Vad hände med frälsaren från Smålandskusten?
Kärleken är försvunnen och tilliten brusten.
Mediadrevet har fått dig på knä
och opinionen svingar ivrigt sitt slagträ.

Men även i de Socialdemokratiska leden hörs kritiken,
vad hände egentligen med solidaritetspolitiken?
Så Håkan min vän, i år står dig tomten bi
och ger dig kärlek och stöd från ditt eget… (parti)

Och till sist är det vår kära Jimmie Åkessons tur att få besök av tomten.

Jimmie Åkesson:

Ingen inbjudan i år heller,
men du är ju inte killen som gnäller.
Istället njuter du av lunch med kungen,
fast han mest verkar känna sig så illa tvungen.

Det kan inte vara lätt att heta Jimmie i svensk politik,
ständiga påhopp och lyteskomik.
Men om du slutar vara främlingsfientlig och blir lite snäll,
så lovar tomten att du nästa år får festa till minne av… (Nobel)

Om du vill lyssna på hela programmet och min, Sofias och Johans ljuva stämmor, klicka här.

Det kan tyckas både konstigt och löjligt att jag vid tjugofemårs ålder får dåligt samvete för att jag följer mitt rödgröna hjärta istället för att rösta blått. Men när jag stod bakom det gröna skynket på Centralstationen i Stockholm kände jag faktiskt en klump i magen. – Tänk om Kristdemokraterna skulle åka ut! Då skulle det ju delvis vara mitt fel! – Helt befängda tankar på alla vis, men ändå var de så pass starka att jag i ett kort ögonblick funderade på att kasta mitt brinnande miljöengagemang överbord för att istället stötta det parti jag vuxit upp med.

Och när jag menar vuxit upp med syftar jag på intet sätt enbart på mina föräldrar, knappt alls på dem, utan snarare på den verklighet jag växte upp i. Jag var kristen, till och med frikyrklig, och då var Kristdemokraterna det parti som jag skulle sympatisera med. Jag visste vem Alf Svensson var nästan innan jag kände igen statsministern (Carl Bildt/Ingvar Carlsson) och det var en självklarhet att jag skulle prata för Kristdemokraterna på samhällslektionerna i skolan. Jag var ju kristen och därför var jag således KRISTdemokrat.

(Idag tillhör jag en av dem som tycker att Kristdemokraterna borde byta namn. Det är ingen fråga jag driver aktivt men jag kan inte låta bli att tycka att det känns fel att ett parti som i vissa frågor ligger långt ifrån det jag själv ser som kristet ska ha med ordet ”krist” i sitt namn.)

Jag sympatiserar dock med Kristdemokraterna i en del frågor, jag tycker till exempel att deras politik kring bistånd är jättebra. När jag läser Lewi Petrus tankar med partiet skulle jag nästintill vilja gå med. Men den politik som mestadels förs idag ligger så långt ifrån flera av mina hjärtefrågor att ett medlemskap vore att göra våld på mig själv. Och samtidigt har jag detta ständiga dåliga samvete. När nu SCB:s novemberundersökning presenterats och KD får 3,8 % stöd, alltså under 4 %-spärren, kan jag inte bara ta det med en klackspark, hur mycket jag än gläds med mitt parti, Miljöpartiet som noterar ett av sina största stöd någonsin.

Jag tycker på något sätt att Kristdemokraterna behövs även fast jag knappt själv förstår varför. De lyfter fram vissa värderingar och tankar i politiken som jag kan tycka är väldigt relevanta, om än långt ifrån tillräckliga för att vinna mitt förtroende. För mig är det inte ett dugg viktigt att diskutera ”familjen”, snarare vikten av att alla människor ska ha ett tryggt sammanhang, en gemenskap där de blir sedda, bekräftade och får vara sig själva. Jag ser ingen som helst relevans i att fundera kring huruvida kvinnor ska få vara hemmafruar, eller män vara hemmamän, när vi fortfarande lever i ett ojämnställt samhälle. Jag ser snarare väldigt stor relevans i att fundera kring den svenska vapenexporten och vapenpolitiken, något som, om jag inte missminner mig, Lewi Petrus också tyckte var en viktig fråga. Det finns säkert hundra frågor till jag inte kan få ihop med Kristdemokraternas politik, och ändå kan jag slå vad om att den dag de åker ut ur riksdagen kommer jag vara uppriktigt ledsen.

Hösten 2007… När jag tittar på bilderna med en lite mindre Malin, en mycket korthårigare och tunnare flicka, känns de fyra år sen sedan jag gick på Liljeholmen som en hel evighet. En evighet som lärt mig mer om kärleken, livet och sorgen än jag hade kunnat drömma om när jag som tjugoettåring satt och drejade skeva koppar i keramiksalen.

Du som bar mig igenom
Bär mig igen
Bär mig nu
Och bär mig ända hem

Alltså. Finaste helgen på länge. Jag är så välsignad med en fantastisk familj, fina nya och gamla vänner och en Gud som ständigt är närvarande. Och att addera väldigt mycket julmys, pepparkaksbak, en ”På spåret live”-vinst och dans på det, ja då förstår ni kanske hur bra det var.

Inte heller vet jag vad jag VILL. Men jag börjar vila lite mer i att det löser sig och visar sig med tiden. Jag måste inte veta allt nu, även om det är svårt att inte ha en spikrak plan med ett tydligt mål att sikta på.

Min fina lilla mor var här i förra veckan och vi pratade om just det, att vila i nuet, leva i det som är och inte oroa sig för framtiden. Att snarare plocka upp chanserna längs vägen, trippa lite lätt på ett sidospår ett tag, att våga lita på att det löser sig oavsett vad som händer. För jag tror att i en eventuell framtid så kommer livet vara så mycket bättre om jag tagit mig dit utan panikstress, framtidsångest och prestationskrav.

Det här var nog mest en pepp till mig själv, ett utslag av ”just idag mår jag bra”. Men ändå, det är en känsla jag så innerligt vill hålla fast vid. Att det löser sig. Att jag kommer att komma dit jag kommer att vilja komma. Trots att jag inte vet nu. Trots att vägen är höljd i dimma och dis. Det finns röda snitslar att följa, magkänslor och glädjerus.

Och vem vet, en dag kanske jag sitter där på ett beigt kommunkontor, vid ett skrivbord i oljad furu och är hur nöjd som helst över att få läsa rapporter om kommunalrätt.

Malins personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa Malin:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

De kommer allt mer sällan nu för tiden. De där dagarna när inga kläder passar, när min kropp känns alldeles för stor, alldeles för fel och spegelbilden känns som ett hånskratt. Och när de väl kommer, då har jag mitt räddningspaket redo. Gymnasieårens förseningar är mest ett sorgligt minne och istället för att i frustration och ångest prova mig igenom halva min garderob för att om möjligt hitta något som passar (Vilket inget gör eftersom det inte är kläderna det är fel på utan mig själv.) tar jag de kläder som alltid gör mig glad. Som är mina skönaste och som jag vet att jag trivs i, i vanliga fall när jag trivs i min kropp och med mig själv. Det är därför jag bunkrar svarta sammetsleggings (Gud förbjude att de slutar säljas!), stora festliga tröjor och skjortor och silverringar. För de är min räddningsplanka. Nu för tiden är det på ångestmornarna som det går snabbast att komma i ordning för allt är redan bestämt, och när jag slutligen lagt på lite rouge brukar ångesten ha flytt sin kos, den fick liksom inte det utrymme den ville och tröttnade.

Nu har jag inte utseendeångest varje gång jag har sammetsleggings bör tilläggas, i så fall borde jag fundera på att söka hjälp. Jag tycker bara så himla mycket om det plagget, det är som att jag lite förvandlas till en supermänniska varje gång jag sätter på mig ett par varma, lena, festliga sammetsleggings. Och om ni inte tror mig, testa själva!