Sometimes the blues is just a passing bird

Jag antar att ikväll är en sån där kväll. När jag ligger på min säng med tankarna svävande uppe bland molnen och hjärtat i längtans diffusa land. När allt jag vill är att pussa på lena bebiskinder och borra in näsan i mjuk kattpäls. Dricka te med mamma och pappa i växthuset och spela Ticket to ride med Klara och Jenny på livets Finnberg. Och så vidare.

En sån där kväll när det är svårt att se det som finns här, i min närhet, och istället inbilla mig att livet vore så mycket bättre någon annanstans, i någon annan hamn. Men pluggångesten lär vara lika stark i Göteborg, besvikelsen över misslyckade tentor lika stor i Örebro och känslan av att vara ensammast och ynkligast i världen lika, om än ovälkommen, återkommande i Nässjö.

Och jag vet att det är okej att misslyckas på tentor. Och det är verkligen, verkligen inte hela världen. Men ljumma majkvällar, när skymningen faller, kan ändå melankolin krypa innanför skinnet och spä på den känsla av litenhet som ständigt vilar i mitt bröst.

Och oftast gillar jag att kunna känna mig liten då och då. Men inte ikväll, verkligen inte ikväll. Inte när jag samtidigt känner mig alldeles för stor för att ringa mamma, alldeles för töntig för att knacka på hos Hannah och Mirjam och alldeles för stressad för att fokusera på något annat än nationalekonomi.

De allra flesta dagar är bra dagar. Och jag antar att det är nyttigt att känna sig liten och ensam ibland. Men ändå, helst inte ikväll.

Emmylou/England

Förhoppningsvis spenderar Malin hösten i England. I Exeter. I tweedkavaj och chaps, i Dr Martens och regnjacka. På gröna vida vidder och vid gråskummande hav. På anrika universitetsbibliotek och rökiga pubar. På weekends i London och utflykter i Wales. På Exeters lindyhopdansgolv och hästpolotävlingar. Hjälp så fint det ska bli!

Koltrasten när hon sjunger

Trycker i mig tio godisbitar i ett svep trots att balklänningen passar alldeles precis, men jag behöver få i mig energi för att inte somna över böckerna där jag sitter och trängs på hyllan. Jag tror att min kropp gör något slags omvänt våruppror och väljer att bli trött och hängig istället för sådär jublande lycklig och pigg som jag känner mig på insidan. Vi är hyfsat omatchade nu, jag och kroppen.

Annars har vi blivit ganska sams den senaste tiden. Jag har insett att den är ganska användbar trots sina skavanker och for the moment är det liksom den jag har så jag antar att jag får vara nöjd och sluta titta avundsjukt efter alla vackra kvinnor jag ser. Dock vore det fint om den kunde shapea up lite. Inte klippa så fasligt mycket med ögonlocken när jag försöker läsa om konjunkturer, inte få varje friskispass att kännas som ett marathon och kanske kanske lyckas komma upp ur sängen på morgnarna.

Above all

Jag vill inte; sakna så att hjärtat nästan brister, längta med varje cell och känna ändå in i själen.

Ok?

I miss you like crazy

För drygt tre år sen storgrät jag på tunnelbanan mellan Universitetet och Tekniska Högskolan. Än idag är jag osäker på hur jag egentligen tog mig hem, hela dagen är fortfarande ganska suddig i mitt huvud, men just stunden på tunnelbanan är glasklar. Jag minns vad mannen jag satt jämte hade på sig och jag minns barnet som förundrat tittade på mig från andra sidan mittgången. Och jag minns hur jag, helt överväldigad av sorg, chock och panik, tänkte att det var så orättvist, att deras liv säkert fortsatte lika sorglöst som vanligt medan mitt eget slagits sönder i en miljon delar som aldrig skulle gå att pussla ihop igen.

Att få beskedet om farmors död är det absolut värsta jag har varit med om och jag är fortfarande inte helt säker på att jag verkligen har fattat att hon är borta. Såhär runt hennes dödsdag river saknaden i bröstet och tårarna ligger ständigt på lut. Men mitt liv har gått ganska bra att pussla ihop trots allt och hade hon varit här, hade min fina, söta farmor varit här. Då hade hon skrattat bort mina tårar och sagt orden jag aldrig kommer glömma: ”Det är inget att vara ledsen för, jag tar på mig det”

Fourteen

Det här med att råka vara fjorton år ibland. Eller fem år. Eller fyrtiosju. Jag tänker att jag väljer att se det som en tillgång.

Bort allt vad oro gör, bort allt vad hjärtat kväljer

Förra året satt jag i grav uppsatsångest hela maj. Jag plöjde motion på motion och om jag inte var snabb på att läsa innan så var jag det indeed den 20 maj. Om jag minns rätt gick vi igenom runt 2000 mer eller mindre vettiga motioner som unga riksdagsledamöter fått för sig att författa. Och gav det mig något av värde (mer än en trevlig liten uppsats som ni hittar om ni googlar på ”unga riksdagsledamöter”) så var det att jag fick en ganska okej insikt i vilken röra svensk politik är. Och att fiskar har känslor och kan känna ångest i dödsögonblicket… Missförstå mig inte, fiskepolitik är mitt hjärtebarn men någonstans där, efter ett otal idiotiska motioner om privatiseringar och att slopa alkoholmonopolet, fick jag lite nog.

I vilket fall. Jag har mest lite småbehaglig tentaångest idag. Och vårkänslor upp över öronen. Och någonstans där förlorade jag mig själv i minnen från förra våren med kosläpp, sommargasque och den fantastiska balen. Och jag hoppas att den här våren bara blir bättre. Bort allt vad oro gör, bort allt vad hjärtat kväljer och sköna maj, välkommen hit, välkommen hem.

You had me at hello

Sitter på ett café och försöker få tankarna att fokusera på mikro- och makroekonomi. Det är antagligen inte det trevligaste sättet att spendera första maj på, men min kropp är ändå alldeles för trött och mör för att orka så värst mycket mer. (Note to self: Trilla aldrig på campagnegaloppen igen. Glassplitter gör ont.)

Dock kikade jag förbi sossarnas första maj-firande för en stund sen. Och jag vet att politik handlar väldigt mycket om pajkastning men jag blir onekligen irriterad när, som så många många gånger förr, det raljeras över religiös tro och tradition. Och därtill helt utan relevans i sammanhanget. Det handlar givetvis om Kristdemokraterna och att det, bara för att de idiotiskt, idiotiskt nog envisas med att ha det där lilla ordet ”krist” med i sitt namn, verkar vara allmänt accepterat att skämta om kristen tro när man skämtar om KD. För jag tycker faktiskt inte att det är det. Kristdemokraternas värdekonservativa åsikter är politik och folk får säga vad tusan de vill om dem. Men nattvard och Gud är det inte, bör inte vara det och ska därför inte blandas in i det politiska gnabbandet.

Jag är inte kränkt, inte särskilt sårad eller arg. Men jag skulle önska att vi i Sverige, även jag, började visa mer respekt för människors religiösa övertygelser. Och en gång för alla inse att man kan vara kristen och vänster, det är för mig till och med ganska självklart.

(Jag tror inte att Marcus Birro fick dubbel nattvard som betalning för att han första maj-talade för Kristdemokraterna och en gudstjänst är ytterst sällan ett sektmöte. Sen är jag måhända smått humorbefriad och lättstött.)

Aprilhimlen IIII

Sitter i tysta A på Carolina Rediviva och ser solens strålar dansa över de välfyllda bokhyllorna. De handblåsta fönsterglasen får världen utanför att se smått sagolik ut och jag funderar på om det finns någon bättre plats att spendera en plugglördag på än i en anrik pelarsal där Linné blickar ner på mig. Troligtvis inte.

Möjligtvis tidningsläsesalen, där de breda fönsterbrädorna är som gjorda för att sitta uppkrupen i, med en bok om svensk förvaltning i handen och en vidunderlig vy över min älskade studenstad.

Jag tror faktiskt att jag har fått en liten vårcrush. Carro hjärta Malin är lika med sant.

Aprilhimlen III

Sitter i tysta läsesalen på Carolina och suckar över grafer. Förvisso är det tämligen självförvållat, har man valt att flänga över halva jordklotet under terminen får man ta igen det förr eller senare. Och jag är ju alldeles uppenbart en ”senareperson” så nu sitter jag här, lite halvt stressad tre dagar innan tenta. Men jag gillar det, inte min tendens att fylla livet med för mycket innehåll utan nationalekonomin. Jag älskar statskunskap och förvaltning till döden, absolut, men nek är så mycket mer konkret. Och jag inser mer och mer vilken lysande kombination stats och nek är och vilken sanslöst lämplig utbildning jag går. Det kanske är våren, det kanske är de ljusa kvällarna och kvittrande fåglarna men jag känner hoppet spira om en ack så ljus och strålande framtid. På ett beiget kontor någonstans.

Att bli sentimental var det ja.